Hejdå, Facebook, hejdå, Google

En dag så bestämde jag mig: jag raderar mitt Facebook-konto. Under våren har jag, vilket tidigare noterats, allt mer funderat på vad de så-kallade sociala medierna egentligen tillför mitt liv. Tidstjuvar är de, definitivt, men är det underhållning eller bara tidsfördriv som du kan lägga tid på som du inte hade lagt på annat? Jag kan givetvis inte dra alla över en kam men för mig så blev det ungefär som det är att dricka läsk - en gradvis ökning till det blir för mycket och jag bara mår illa av blotta tanken att dricka kolsyrat sockervatten igen. Facebook och Twitter är två plattformar jag har och har haft minst sagt ambivalenta känslor om, men en dag så kände jag att jag och Facebook kommit till vägs ände.

Tanken hade stötts och blötts ett bra tag innan jag slutligen bestämde mig, men det som fick bägaren att rinna över var hur Facebook försökte till varje pris lura kvar sina användare istället för att ge dom ett tydligt alternativ att radera sitt konto för att de inte gillar hur Facebook använder deras data. Samtidigt så slogs jag av hur jag allt oftare satt och funderade, eller snarare oroade mig för, vilka som kunde se vad jag postade på Facebook istället för att tycka det var roligt att dela med mig av en bild eller en text. Att Facebook ofta och gärna trixar med dina inställningar och ändrar dem från att du endast delar med dig av en bild till dina vänner till att du delar med dig av samma bild och dina vänners vänner skedde, åtminstone för mig, regelbundet.

Så jag ledsnade. Jag raderade kontot, och ironiskt nog gick jag till Twitter för att meddela mitt beslut med orden: “Känns bra.”

Jag gick ganska snabbt från en sorts euforisk känsla till att känna en viss tomhet, som man gör efter varje typ av beroende kanske? Givetvis finns det saker jag saknar från Facebook - retrodatorgrupperna, de små privata kanalerna i Facebook Messenger där vi pratade om ditt och datt, sånt går inte att ersätta, även om jag i fallet retrodatorer startade ett https://www.vintagedatorer.se som faktiskt har tagit fart.

Näste man till rakning? Google.

Även här var det GDPR som var droppen som fick bägaren att rinna över. Jag denna artikel där det visar sig att Google inte alls har för avsikt att följa GDPR utan istället låter de svenska medier som visar Googles annonser via annonsnätverket Doubleclick ta smällen.

Samtidigt är det de svenska medierna som står som registerhållare enligt GDPR (det är ju defacto de som samlat in informationen) för att sedan tvingas lämna över alla data de kan skrapa in till Google utan Google kommer avslöja vad de gör med informationen. Om de svenska medierna inte går med på detta så slutar Google helt att serva annonser till dem, vilket inte bara utgör ett potentiellt inkomstbortfall på drygt två miljarder kronor per år utan också är ren och skär utpressning.

Jag kan förstå om Bonnier, Shipstedt och andra inte känner att det är enkelt lämna de pengarna på bordet men jag är ingetdera av de bolagen och kan därför med gott samvete ge Google fingret och radera mitt Googlekonto för gott. Till skillnad från Facebook så kände jag här ingen som helst tveksamhet eller minsta fundering, och även om det givetvis inte gör någon som helst skillnad för Googles finansiella resultat så sover åtminstone jag lite bättre varje kväll vetandes att jag inte stödjer två av IT-branschens största skitstövlar till bolag med min tid, mina pengar eller med min energi.

Apple då? Och Twitter? I inget av fallen känner jag mig oroad över vad de gör med min information, underligt nog. Det kanske säger mer om mig än om Apple och Twitter, vad vet jag.